Jennifer Lindbäck

Detta inlägg kommer vara osammanhängande, bittert, argt, ärligt, öppenhjärtat och lite kärlek i slutet förhoppningsvis. Jag tänker inte dra klyschan-"Ni behöver inte läsa detta om ni inte vill" för på något konstigt vis vill jag att ni ska läsa detta och jag vet inte, kanske att ni fattar lite hur jag tänker och känner. Men det är då inte helt säkert för det kommer bli en jävla sörja alltihop!
Jag tycker absolut INTE att ni ska tycka synd om mig för det är JAG, ingen annan som har valt att jag ska stå i målet.

Har ju då varit ner till Uppsala för att spela seriefinalen och platsen om allsvenskan. Helgen har varit jäkligt bra, jag har ju fått umgåts med ett skönt gäng! :-)
Matchen då, resultatet blev 5-4 till Uppsala. Visst att de var bättre än oss och hade mer ork, men vi kämpade som svin och vi var fan mer värda segern, men alla som har hållt på med idrott vet att den inte är rättvis någerst!!

Innan matchen tänkte jag att nu jävlar ska jag visa alla som inte trott på mig under hela säsongen att jag faktiskt kan vara bra. 
Hela denna säsong har gått jävligt tungt och innan Uppsalamatchen hade jag inte gjort en hel bra match. Jag hoppades verkligen att jag skulle få göra en hel bra match, för det var det som krävdes av mig för att vi skulle kunna vinna. Jag var tvungen att vara på topp under HELA matchen, inte under vissa sekvenser.
Att för en gång skull inte vara den som gör så att vi förlorar utan istället vara en av orsakerna till att vi vann. Det finns folk som tycker att det släpps in alldeles för lätta mål av mig och det kan jag verkligen hålla med om! Men ni ska veta en sak, varenda mål jag släpper in klandrar jag mig själv för att den har fått gått in.
Att äntligen få motbevisa all skit folk pratar om mig. För det görs det. Det är jävligt lätt att säga att det var målvaktens fel, att den gjorde misstag, att det var därför vi förlorade. Och visst, mina misstag syns 100 gånger mer än utespelarens, och ett litet simpelt misstag av mig kan få katastrofala följder. Det såg vi förra året mot Söråker och nu iår mot Uppsala!! Nu skulle jag göra en match utan att släppa in några skitmål.

När jag åkte in på plan tänkte att nu jävlar ska jag visa att jag inte är den målvakten som står i mål som en jävla vikare eller ersättare tills någon annan kommer och tar platsen. Att man har ställt mig där för att man inte har någon annan. För jag kan säga er en sak- Det är inte så jävla roligt att höra att man hoppas att någon annan ska komma och stå istället för en. Det kanske ni inte tror om mig men jag tar illa upp. Ni ser det inte för jag visar det inte. Men jag täcker alla mina känslor med ett leende. Men frågan är ju om det dära leendet är så jävla äkta..
Jag får stå för att jag är bra, ingen annan anledning.

Visst att matchen jag gjorde var jävligt bra, kanske den bästa någonsin. MEN, det spelade ju som sagt ingen roll..Det var ju inte ens värt det, för jag klarade inte av att hålla ihop det under 90 minuter. Ett jävla simpelt utkast av mig och en lång boll(som vanligt då..) är det som fäller oss.. Så jag klarade inte av att göra en match utan att släppa in skitmål.
Visst att jag gjorde många bra räddningar som räddade oss i minut 60 men jag gjorde inte räddningarna som krävdes av mig i slutet för att vi skulle vinna matchen. JA, jag klandrar mig själv för att vi förlorade. Det spelade ingen roll att jag var bra i 85 minuter när det krävdes 92 bra minuter.

Nu skrattar Henko och hela bandySverige sig lyckliga när de slipper oss i damallsvenskan. Det är ju tur att man gör någon lycklig iaf..

---

Tack för säsongen, att ni gjort den så bra som den faktiskt har varit, både på isen och på land. Blod,svett,tårar och en jäkla massa skratt! You´re the best! ♥

 

Måste även säga tack till Stefan,Tommi, Camilla och Ika för allt ni har gjort för oss, både på och utanför isen!

 

Och nästa år, då är det jävla tredje gången gillt. Då ska INGET få stoppa oss! Inte ens en darrig målis ;-)

Och att jag inte kan få bort det kursiverade är jävligt irriterande!!

Efter 3 dagars skolvecka så har jag nu gått på sportlov, känns helt okej!

Har äntligen dragit hur tummen ur rumpan, som förövrigt både satt fast hårt och långt in och tagit tag i mitt framtida liv. Ställt mig i bostadskö, sökt jobb, och anmält mig till GMU.
Förövrigt så tror inte min släkt alls på mig som militär. Jonas och Krille´s kommentarer; "Hur ska du klara av det när du inte kan ta order.", farmor började skratta och utbrister "Åh herregud" och pappa- "Jaja, det är ju inte så länge". Känner verkligen stödet hemifrån ;-)

Har just packat färdigt det lilla som behövs till imorgon då vi nämnligen åker iväg till Uppsala. Nu ska seriesegern och platsen till Allsvenskan bärgas hem till Kalix! För att undvika ännu ett nervsammanbrott så har jag förträngt matchen så gott det gått under veckan. Men nu ska det taggas upp! Time to prestera ;-)
Förväntar mig att ni håller alla tummar och tår på söndag då!